Afrika är ett stort land...

Ajajaj, det var bra länge sedan jag skrev något på bloggen. Jag har haft så mycket att skriva till skolan så det har inte blivit av. Men nu känns det som att något måste upp här. Men det blir i en lite annorlunda form än tidigare inlägg. Det blir ett försök till satir i diktform som jag skrev för skolan. Texten är inspirerad av en nyliberal föreläsare som pratade om hur vi skulle gå tillväga för att hjälpa folket i Afrika från svält, sjukdom och fattigdom. Here it goes:

Afrika är ett stort land

där har alla rytmen i blodet

bara tolv procent är syntare

vilket bevisar deras fantastiska levnadsglädje.

Se bara på afrikanerna på TV.

Har du sett dem? De som säger åt oss att gå och panta?

Är det inte fantastiskt?

Ja, hur de i sin fattigdom ändå har kärlek att tänka på oss och naturen.

Jag har börjat panta, förstår du, Tack vare Afrika!

Nu är det vår tur att ge något tillbaka.

Afrikaner är ju inte dumma.

Nej, för sjutton, inte alls.

De vill ha de precis som vi.

Vi måste hjälpa dem ur fattigdomen,

eftersom där finns stor potential
Detta stora land, med sitt sjungande kärleksfolk.

Betänk deras förmåga till kärlek.

Den skulle räcka till långt fler kärleksobjekt

Alla älskar att äga!

Vi upprättar en ny marknad.

Det kommer att lösa alla problem.

Javisst, automatiskt.

Sjukvård och utbildning kommer att blomstra som gräs i öknen

genom entreprenörskapets gödslande vatten.

Demokrati?

Kommer kanske, eventuellt, möjligen, måhända, med viss möjlighet...

Eller nej, kommer nog?

Kan vi ta det igen?

Frågan?

Om?

Demokrati?

Ja, alltså, den kommer förmodligen?

Antagligen?

Till synes?

Troligen?

Ja, låt oss säga troligen

Följa

senare.

Vi måste givetvis värna om stabiliteten,

det är A och B för investerarna.

Du menar A och O?

Vad? Jaja, givetvis!

Men du förstår, demokrati är förstås att föredra.

Men vi kan inte komma med våra västerländska mått och peka med hela handen.

Det är lite känsligt, ja, det är ju inte konstigt egentligen.

Här kommer vi som har allt, vi kan inte styra och ställa för mycket

Det är ju inte heller demonkrakiskt!

Håller du inte med?

Nåja, men det kommer säkert

när marknaden är tillräckligt fri!

Men tills dess måste vi alla hjälpas åt,

man måste ju dra sitt hår till säcken.

Det är bara till att konsumera:

hårt, mycket och länge.

Vi har ju skapat lönsamma behov.

Och företag behöver både vägar och elektricitet.

Som jag sa, automatiskt.

Och turismen kommer också att göra sitt:

Ja, tänk bara när galleriorna slår upp

och man kan köpa vad som nu är västerlandets varor.

Det är ju perfekt: sol och konsumtion

Det är vida känt att semestrande har en naturlig tendens att vilja lätta på plånboken.

Home is where your heart is, som det ju heter.

Och hela detta maskineri skapar... miljarder nya jobb.

Ni ser ju redan, det blir en god cirkel:

Afrikan får jobb,

och det är hårt arbetande människor, ska ni veta.

Oja, idag jobbar de nästan hela dagen

och tänk vad mycket pengar de skulle få på detta nya sätt

om de jobbade lika hårt!

Ja, Afrikan får alltså jobb

och arbetar flitigt hela dagen.

Afrikan får ihop ett kapital

att investera i konsumtion.

Afrikan konsumerar:

köper hus

köper bil

köper fru.

Afrikan ger nu tillbaka till samhället

och då behövs fler jobb.

Ännu några afrikaner får arbete

och kapital;

ännu några afrikaner kan byta ut sina getter.

Liten afrikan får råd med utbildning.

Sjuk afrikan får råd med sjukvård.

Kvinnlig afrikan kan anställa någon i hemmet.

Kvinnlig afrikan får anställning.

Det blir afrikansk marknadsrevolution

som stimulerar afrikanska konsumtion

och snart kommer afrikanska industrialisation

som skapar afrikansk realisation

som främjar afrikansk produktion

och leder till inflation

som stimulerar turistinvasion

och leder till ökad konsumtion

och så fortsätter det i många led som alla är bra för tillväxten!

Och vips har vi räddat Afrika från undergång!

Men vi har inte tvingat det på dem,

och det är viktigt!

Nej, vi har gjort det tillsammans:

We shall overcome!

Med deras kärlek och vår entreprenörskapsanda

perfekt harmoniserande i liberalisation.

Silltrut och Dumsnut

På taket mitt emot L bodde i våras en Silltrutfamilj, (ja, vi har kollat upp det) alltså en fiskmåsfamilj. De hade sina två ungar där uppe. Jag brukade kolla till dem, se hur det gick för dem. De mest lät illa och låg och kurade i väntan på mat. Men de två vuxna måsarna hade mycket bestämda beteendemönster. Den ena satt alltid på den högsta skorstenen och vakade över sitt revir. Den andra satt på den lägre skorstenen: om någon annan fågel närmade sig taket flög måsen på den högsta skorstenen efter och jagade bort inkräktaren samtidigt som den andra silltruten tog över väktarplatsen. Allt som djuren gjorde var ändamålsenligt. Deras beteendemönster kan lätt förklaras utifrån deras livsuppgift. Som är att föra sina anlag vidare och skydda sin avkomma. Hela deras liv handlar om detta. Att finna en duglig partner med de rätta anlagen, för att få friska ungar, och som är stark nog att försvara dem och för att få fram tillräckligt med föda. De har inget val, de kan inte stanna upp och tänka att: "Fan, det här är väl inte en meningsfull existens. Nej, nu skiter jag det här."

Deras beteende är inprogrammerat för att föra sina gener vidare och i förlängningen bevara arten. En dag när jag satt vid frukostbordet och tittade på fåglarna slog det mig (återigen) att det finns människor som lever som om de vore djur. Som om det enda självklara i livet är att skaffa barn, Volvo och villa. Att inte leva som ett Silltrut tänker jag handlar om att slå sig fri från de normer och krav som samhället lägger på oss. Jag tänker att det är viktigt för att vara lycklig (jag inser självklart att lycka är ett väldigt subjektivt begrepp) att inte låta sig ledas genom livet av falska konstruktioner, att man skapar sig själv och inte strävar efter att uppfylla samhällets förväntningar av en. Jag tänker att jag behöver känna att mitt liv är meningsfullt för att jag ska känna mig lycklig och vara nöjd med mitt liv. Än så länge kan väl de flesta hålla med. Vad man sedan anser vara meningsfullt är olika från person till person. Men min uppfattning är att många människor går igenom livet efter en speciell mall, utan att ifrågasätta den. I denna mall finns det några nyckelpunkter för vad som anses vara ett lyckat och meningsfullt liv. Bland dessa punkter finns karriär och (kärn)familj. Utöver det formas vi så klart av andra normer och påtryckningar av samhället i stort, inte minst från TV och reklam. Detta medför att många människor flyter med strömmen, utan att stanna upp och reflektera över sig själva, sina önskningar och värderingar. (Om man ska tala i filosofiska termer så lever de inte autentiska liv och i många fall, i alla fall om man utgår från existentialismens idéer, leder detta till existentiell ångest.) Vad jag menar är att jag inte tror att dessa människor kan vara verkligt lyckliga. Om de upplever sig själva som lyckliga så är det för att de inte inser att de kan skapa sina egna värderingar, att de inte MÅSTE följa normerna. Sartre skulle säga att de lever i ond tro.
Jag tror att för att leva ett meningsfullt liv, till skillnad från att vara ett exemplar av människan, måste jag först inse att min person är någonting formbart och inte någonting givet. Jag måste också inse min egen förmåga och mitt eget ansvar för hur jag formas. Självklart är man aldrig helt opåverkad av sin tid, men jag menar att man oavbrutet måste reflektera över sig själv, sin omgivning och de situationer som man hamnar i. Och på det sättet både inse hur normerna påverkar dig och också kunna göra en värdering av dem.
När du godtar det givna frånsäger du dig din egen förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel, gott eller ont för dig. Du accepterar då det givna som något som gäller för alla människor i alla situationer, och du accepterar då indirekt att människor har en gemensam essens, vars syfte redan är bestämt. På så vis godtar du också att du inte kan finna meningen till någonting inom dig själv, du accepterar den du är som något klart, bilden av dig ser ut som bilden av vem som helst, människan. Hon är inget som utvecklas, i människans natur eller essens kan du hitta svaren om dig själv. Vad kan livet ha för mening om man lever så? Meningen med livet måste i sådana fall vara att ta sig igenom det, kanske föra något av sig själv vidare så att mänskligheten kan fortsätta att existera. Bara för att existera, existensen är i sånt fall själva ändamålet, meningen... Detta blir ju obehagligt likt en Silltruts liv.

När vi bara flyter med strömmen i ett liv utan reflektion sväljer vi många paketlösningar som inte nödvändigtvis har med oss själva att göra. Men vi tar emot dem, sväljer dem, utan att ifrågasätta dem. Sedan försöker vi leva upp till dessa normer, omedvetet har vi förstått att det är så vi bör vara. Och i denna strävan ligger också idén om att vi gör allt för att må bra, för att vara "lyckliga". Men ibland kan det vara svårt att leva upp till idealbilden som målas upp. Kanske för att den står i konflikt med någonting inom oss själva. Men så länge man sväljer dessa sanningar utan att se in i sig själv, utan att se in i andra, kommer den där konflikten bara leda till att man mår dåligt. I bästa fall leder den dåliga känslan till att man får bättre självinsikt. Genom att man börjar reflektera över sig själv och sina värderingar, sina önskningar och mål. Ofta mår vi dåligt för att vi känner oss missanpassade, vi känner oss kanske missförstådda. Och vi lägger ofta hela ansvaret på oss själva. Men så fort vi inser att vi själva har makten att diktera villkoren för vår egen existens tror jag att livet genast känns mer meningsfullt. Sen ser förstås villkoren olika ut för alla individer. Men det är ju just detta som skiljer oss från djuren, vår förmåga att reflektera över vår situation. Så min största invändning mot att folk lever som silltrutar är att de är oansvariga.

En invändning som jag mött mot detta skulle vara att det finns människor som faktiskt väljer att leva i traditionella kärnfamiljer och att jag inte har rätt att döma dem för att de valt sådana liv. Min poäng handlar dock inte riktigt om att döma individer i kärnfamiljen och jag menar inte heller att ingen människa kan vara verkligt lycklig i en sådan situation. Jag ifrågasätter hur mycket av ett val det är att ?välja? kärnfamiljen eller tvåsamheten. Jag ifrågasätter över huvud taget människor som går genom livet utan att ifrågasätta sig själva och sina val och värderingar. Att vara en reflektiv person som skapar sina egna ideal och mål är en person som tar ansvar för sig själv och på detta sätt också vill gott för andra människor. Ett av mina grundantaganden är ju att lycka är någonting subjektivt och det tror jag inte så många har problem att sluta sig till. Är det inte då märkligt att så många människor strävar efter samma saker? Om det är ideal som vi har blivit inpumpade med i hela våra liv, hur många val har vi då egentligen?

Liberalism och Vietnam

Tidigare idag satt jag och pluggade på ett café, just nu läser jag internationella relationer. I den kursen har jag blivit introducerad för tre olika perspektiv som används som verktyg när man försöker tolka och analysera händelser och inslag i den internationella politiken. Dessa tre perspektiv är Liberalismen, realismen och konstruktivismen. Egentligen borde jag just nu sitta och skriva på en inlämningsuppgift men jag blev så jäkla förbannad och behöver skriva av mig innan jag kan fokusera på den uppgiften. Här följer anledningen till min irritation:

Idag har jag läst om Vietnamkriget, vars oerhörda grymhet jag redan är ganska insatt i. Jag kommer nu göra antagandet att ni som läser detta också är insatta i USA:s proportionslösa krigföring mot Vietnam. Detta antagande gör jag mest för att befria er från ännu ett oändligt långt inlägg… Men jag kan kosta på mig att dela med mig av några talande fakta: En miljon vietnameser dog i kriget, och ytterligare två miljoner vietnameser dog av svält som en direkt följd av att USA besprutade stora delar av landet med dioxiner i ett försök att komma åt gerillan. Detta avlövade inte bara djungeln, som var syftet, det förstörde förstås också allt jordbruk som försörjde stora delar av befolkningen.

I alla fall ska dessa tre perspektiv försöka förklara denna konflikt. Och även om inget av dessa perspektiv, ensamt eller tillsammans, ger en tillräckligt tillfredsställande bild av Vietnamkriget så var det mer än bara en känsla av att inte vara nöjd som slog mig när jag gick igenom liberalismens förklaring.

Ett grundantagande som liberalismen gör är att demokratier ofta hamnar i konflikt med diktaturer och att demokratiska stater ser sig demokratins försvare. Därför förklarar liberalismen USA:s agerande i Vietnam som ett försvarskrig mot diktaturen i Nordvietnam, alltså ett försvar av demokratin och västvärldens värden. Man förklarar USA:s agerande som en följd av kommunisternas aggressiva agerande. Min första invändning blir då: Att Sydvietnam var en diktatur, men denna stöddes av USA. Enligt Genéve-avtalet skulle fria val hållas i hela Vietnam, detta förhandlades fram av kommunisterna och den då Frankrike-tillsatta sydvietnamesiska regimen. Det blev aldrig några val eftersom den västvänliga regimen motsatte sig detta. Varför? Jo, för att det fanns indikationer på att Sydvietnameserna skulle förlora valet! Så demokrati är bara bra och försvarbart om folket väljer ”rätt”. Liberalismen fina tal om västvärldens stater som demokratins försvarare faller lite platt. USA visade klart och tydligt att de inte var det minsta intresserade av demokrati.

Realismen menar istället att USA:s agerande ses som ett led i stormaktsrivaliteten med Sovjet. Och att kriget genomfördes i syfte att förhindra att Vietnam utvecklades till en kommunistisk stat. Egentligen kan man ju säga att de båda perspektiven förklara samma sak, bara det att realismen säger det rakt fram utan att linda in det i någon ursäktande smörja om att USA är demokratins försvare. Utan förklarar istället att USA inte ville att Vietnam skulle bli en stat i allians med Sovjet eller Kina, alltså en stat som skulle motarbeta amerikanska intressen i regionen.

Ja, jag måste väl nämna något om det konstruktivistiska perspektivet också; som förklarar USA:s agerande utifrån statens starka självbild av att vara en starkt anti-kommunistisk supermakt. Vilken hade mycket svårt att förlika sig med tanken att kommunismen genom Vietnam skulle stärka sin ställning i en del av världen där USA hade vitala intressen att försvara. Alltså bidrar även detta perspektiv, i motsats till det liberalistiska, en mer verklighetsbaserad, och framförallt en mindre ursäktande, förklaring.

En annan teori som liberalismen lägger fram i ett försök att förklara händelseförloppet i Vietnam är misstagsteorin. Den bygger på att USA styrdes av goda avsikter, men att de i flera avseenden misstolkade Nordvietnams och NFL:s agerande. Vidare säger man också att USA:s politiska ledning tappade greppet om händelseutvecklingen och kriget fick en egen dynamik. Att USA till sist kunde dra hem sina trupper förklaras med att de ansvariga amerikanska politikerna fick en ökad insikt. T.ex. genom den stora opinionen mot kriget. Hela misstagsteorin handlar enbart om att reducera, om inte helt ta bort, det stora ansvar som USA bär för de oerhörda lidande som Vietnamkriget innebar. Inte bara för vietnameserna, nära 60 000 amerikanska soldater dog i kriget och av de flera hundratusentals soldater som kom hem blev livet aldrig detsamma. Att säga att politikerna tappade greppet om kriget är en underdrift, men det borde snarare göra ansvaret ännu tyngre och inte tvärtom. Den ökade insikten som politikerna plötsligt och mirakulöst ska ha slagits av måste i själva verket vara en rädsla för de stora och revolutionära krafter som på länge hade skådats i USA.

Det finns egentligen mycket mer att säga, men jag skulle ju försöka att inte göra ett så långt inlägg. Det gick ju så där… Det jag egentligen ville ha sagt är följande:

Ju mer jag läser om liberalismen och dess tafatta försök att förklara världen, desto mer avsmak känner jag för den nedlåtande tonen, och desto mer förundras jag över hur någon över huvud taget kan godta dessa uppenbart bristfälliga och osmakliga modeller.

Nationalism

Jag läste en kurs i historia i början av sommaren, det var mycket lärorikt och intressant. Så nu är jag något mer allmänbildad än i våras… Förhoppningsvis.

Kursen gav inte bara nya kunskaper utan har också genererat fortsatt diskussion under sommaren. Bland annat behandlade kursen ämnet nationalism, vilket jag finner otroligt intressant, jag och L har diskuterat det mycket och länge. När jag tänker efter har jag nog plågat de flesta jag känner med frågan. Vi har bland annat varit inne på om nationalismen för någonting bra med sig. Om det kan vara en bra och positiv kraft. För att svara på det tycker jag att det är viktigt att först gå igenom vad nationalism är, hur den uppkom och hur den har använts. Själva intentionen med nationalismen säger mycket om huruvida den har varit en bra kraft i samhället.

Så, Hur och varför uppkom nationalismen?

Nationalismen har sina rötter i de franska och amerikanska revolutionerna. I det amerikanska frihetskriget spred sig en nationalistisk anda när man stred för sin självständighet från Storbritannien, detta spred sig ned till central- och Sydamerika. Gemensamt för dessa områden var att de var styrda av en avlägsen makt, och inte sällan av en förtryckande sådan. Den nationalistiska idén handlade om att man själva ville ha kontroll över det område man bebodde. Här fungerar nationalismen som en enande kraft i förhållande till den ”onda kolonialmakten”. Alltså som en kraft för att stå upp för sina rättigheter och mot det förtryck som kolonisationen kunde innebära. Än så länge handlar nationalismen mer om en gemenskap hos folk(läs medelklass och överklass) som kräver sin rätt.

Men senare, under 1800-talet, ändras detta. Nationalstaten uppstår utifrån idén om att ett folk som har samma språk, religion och seder utgör en nation och denna nation borde också utgöra en stat. Men riktigt stark blir inte nationalismen förrän de europeiska staterna börjar använda den som ideologi. De nya ideologierna som uppkom under Franska revolutionen var inte tillräckliga för att stärka statens makt. I och med det nya värnpliktssystemet, som infördes efter revolutionen, var det viktigt att folket var lojala staten. Tidigare hade man använt sig av yrkesarméer. Sådana soldater var lojala så länge de betalades. Men med allmän värnplikt, som infördes av Napoleon och som de andra europeiska stormakterna tvingades övergå till, innebar det en direkt fara för staten. Nu när folket var beväpnat kunde de ju vända sina vapen mot staten om det blev en intressekonflikt. Därför var det viktigt att hitta en ideologi som förhindrade detta, som kunde skapa starka band mellan stat och medborgare. Nationalismen fick bli just detta, en ideologi som värnar om gemenskapen inom nationens gränser och som hyllar och slår vakt om nationalstatens intressen. Man ville att nationalismen skulle förena medborgarna med varandra och dem till staten.

Det är förstås långt mycket bättre för staten att medborgarna känner en inre gemenskap och stolthet för sin nation än att de ställer sig kritiska och tvivlande gentemot staten. För att skapa en sådan gemenskap började man med nationalistiska projekt för att skapa ett enhetligt språk, gemensamma kulturella högtider, gemensam historia och nationella symboler. Detta blev mycket framgångsrikt, man propagerade så mycket att det blev den mest inflytelserika tankeströmningen under 1800-talet.

Nu har, menar jag, nationalismen blivit en påtvingad gemenskap skapad av en makt för att skapa fogliga medborgare. Det som skapar gemenskapen är nationalismen i sig, med dessa projekt som verktyg. Tidigare var nationalismen mer ett ord som kunde beskriva förtryckta folks kamp för självbestämmande. Det var deras kamp som var gemensam, deras intressen. Under den senare ideologiska nationalismen är den alltså skapad för att värna om statens intressen.

Nationalismen har alltså varit viktig för att stärka staten. För att föra krig är detta ett måste. Och krig har också varit den direkta konsekvensen av nationalismen, då menar jag inte bara befrielsekrigen. Låt oss till exempel titta på första världskriget och nationalismens roll då. Som alla känner till var det dödsskjutningen av Österrikes tronarvinge, Franz Ferdinand och hans fru, som inledde händelseförloppet som skulle leda till ett världskrig. Attentatet utförs av en nationalistisk terrorgrupp bestående av serbiska studenter. Allt sedan Serbien blev självständigt 1878 har landet präglats av mycket stark nationalism, det fanns en dröm om att samla alla serber i en nation. Problemet var att det fanns serber i de två gamla imperierna Österrike-Ungern och Osmanska riket. Den nationalistiska politiken skapade en konflikt mellan dessa. Serbien samarbetade med Grekland för att besegra Osmanerna i Balkankriget 1912-1913, men Österrike var alltför mäktigt och kunde inte besegras. Istället uppmuntrades serberna att kämpa mot Österrike inifrån. Detta inspirerade de serbiska nationalisterna att utföra mordet.

Det är även nationalismen som drar in Ryssland i första världskriget, Ryssland som präglas av Panslavism och ser sig som beskyddare av alla slaviska folk kan inte stå bredvid och se på när Österrike angriper Serbien. Kriget välkomnas också av nationernas egen befolkning på grund av nationalismen som innebar att alla kände tillit för den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel. Det fanns också en övertro på den egna sidans förmåga att vinna kriget, eftersom nationalismen inte sällan har socialdarwinistiska tendenser som hävdar en överhöghet gentemot andra.

Det är förstås inte första eller sista gången som nationalismen är en bakomliggande eller pådrivande orsak till krig och konflikter. Det finns tyvärr alltför många exempel.

En annan negativ sak som är inbäddat i nationalismen är att den fungerar som grogrund för rasism och fascism. En nationalist skulle mycket väl kunna känna högakt för en nationalist i en annan nation och drivas av en känsla om att alla medborgare borde vara nationalistiska mot sin egen stat. Men nationalismen kan också leda till att man känner att sin egen nation och dess folk står över andra nationer. Detta är just vad staterna har spelat på. För att rättfärdiga sin egen stats handlande är det viktigt att framlyfta den egna statens suveränitet. Och även om den traditionella nationalstaten egentligen aldrig funnits, åtminstone inte på särskilt många håll, det har alltid funnits en rad olika folk med olika seder, religion och språk inom nationernas gränser, så finns den väl ännu mindre idag. Den globaliserade världen har lett till mångkulturella samhällen på de flesta platser och enligt nationalismen sker så en uppdelning mellan folk. Flyktingar och andra nyinflyttade kan ju inte tillhöra nationen, utifrån nationalismens utgångspunkt, alltså kan de ju inte tillhöra gemenskapen. Konsekvensen blir utanförskap och rasism.

Så, har nationalismen varit en bra kraft? Kan den vara en bra kraft?

Nationalismens rötter som den gemenskap som enade människor i kampen för självbestämmande, den har jag inga problem att ställa mig bakom. Sådan kamp bedrivs ju även idag och jag står bakom dessa strider. Men jag anser dock inte att kampen enbart borde stanna innanför en nations gränser, eller att den bör begränsas till ett folk. Jag anser att oavsett vart du kommer ifrån, vart du bor eller vart du är på väg så bör du stå upp för rättvisa och frihet från förtryck för alla folk. Nationalismen i detta stadium är en spontan företeelse som uppstod i gemenskapen. Den senare nationalismen, den som de flesta syftar på när de använder ordet, är en konstruerad gemenskap. Och det är denna jag menar inte kan vara en bra kraft, just för att den inte är skapad för att skapa verklig solidaritet människor emellan. Den är snarare ett verktyg för skapa klyftor mellan människor, ett sätt att få folk att se falska skillnader. Den har använts för att inte känna sympati och solidaritet när statsmakten har startat krig eller varit inblandad i konflikter med andra nationer. Nationalismen är en falskhet som är skapad för att bedra, för att förblinda och tysta ner. När man tror att man kan identifiera sig genom nationalismen tar man på sig ett ansvar för det som staten gör. Det skapar ett starkt band mellan medborgare och stat och man blir på detta sätt medskyldig.

En av synpunkterna, i dessa diskussioner, kring en positiv aspekt med nationalismen har varit att den kan ha verkat som drivkraft för vetenskapsmän och konstnärer. Att de har drivits av en stark känsla av nationell stolthet då de arbetat med sina projekt och på så vis genererat framgångar. Även om detta är sant, och det kan man väl anta, så tar det inte bort det underliggande motivet med nationalismen. Så även om människor har varit drivna på grund av nationalism och stolthet för sitt land menar jag att denna stolthet och gemenskap är falsk och dessutom farlig… Så utifrån detta argument kan man väl säga att nationalismen kan ha haft positiva produkter, eller påverkat individer på ett positivt sätt. Men som ett system är det fortfarande genomruttet.

Vad är det egentligen som säger att du kan identifiera dig med en människa bara för att ni är födda i samma land? Jag anser att man bör identifiera sig med människor som har liknande värderingar som en själv. Jag identifierar mig på olika sätt, självklart är en del av mig den kultur jag kommer ifrån, min bakgrund och mitt språk. Men min identitet handlar mest om vem jag vill vara och inte om varifrån jag kommer. Jag sympatiserar med folk i alla länder som vill ha samma värld som jag. Jag sympatiserar inte med staten om den inte sympatiserar med mig. Jag håller dig inte om ryggen bara för att du är min ”landsman”. En nations historia är inte vad som skapar verklig gemenskap. Gemensamma mål och strävanden förenar människor. Och bara om vi sträcker oss över nationernas gränser kan vi skapa förändring, det är precis vad de vet, dem som använder nationalismen som verktyg för att söndra och härska.

Självständig galenskap.

Hur firade du fourth of July? I lördags var det ju Independence Day.

Jag var på fest med USA-tema, även om jag ogärna ser det som någon som helst hyllning till landet. Jag vet inte riktigt vad de andra firade, eller om de firade, kanske hade de bara tagit vara på ett tillfälle att klä ut sig och dricka vattnig öl... Som Monty pythongänget sa:

American beer is like making love in a canoe.

Making love in a canoe?

It's Fucking close to water...

Nåja, jag vet, det håller inte. Det finns mer öl än Budweiser.


Hur som helst, festen hölls i en villa i Bromma. På uppfarten hade festfixarna ordnat upp en gräns av hönsnät med tillhörande skylt som deklarerade vilka som var välkomna och inte.

Vissa av festdeltagarna hade verkligen ansträngt sig. En tjej kom som frihetsgudinnan, alla plagg på kroppen var turkos-metallic-färgade. Abe Lincoln och Michael Jackson var där. Två tjejer hade något cyniskt klätt ut sig till "white trash". Jag själv och J hade fram och tillbaka diskuterat vad vi skulle gå som. Jag funderade på hur Kalla kriget skulle kunna porträtteras. Något fegt bestämde vi oss i alla fall för att gå som 70-tals basketspelare. Med hänsyn till både våra plånböcker och de andra festdeltagarna som annars kanske hade blivit stötta av våra något mer ondskefulla planer... Dessutom passar basketutstyrseln oss utmärkt, som de två basketnördar vi är. Så det blev hela kittet: Höga strumpor, converseskor, pannband, svettband.

Det var lite oklart hur den här festen skulle gå till, varför den hölls och vilka kända amerikanska fenomen och personer som skulle dyka upp. Men en sak var i alla fall klar. Oavsett hur väl festfixarna hade ordnat till det skulle det bli svårt att slå Nordkoreas firande. De verkar ju ha gjort till tradition att testa sina kärnvapen på stora amerikanska helgdagar. Den 25 maj firas Memorial day - krigsveteranernas dag i USA och samtidigt provsprängde, i år, Nordkorea sina kärnvapen. Och samtidigt som amerikanerna nu i lördags börjar fira sin självständighetsdag så avfyras långdistansrobotar från Nordkorea. Detta är heller inte första gången, de gjorde nämligen samma sak 2006.

Ja du, den där Kim Jong Il (också känd som mentally ill)vet hur man festar...

Jamen krig är väl härligt...

Vi sitter, i goda vänners lag, och diskuterar film. En av mina bästa vänner påpekar att jag gillar alla filmer med soldater som huvudingrediens. De andra ser lite förvånade ut och allas blickar vänds mot mig.

Visst, det är sant men jag känner ett stort behov av att utveckla detta påstående. När det gäller film är det krigsgenren som tilltalar mig mest. Ta ett krig och berätta en historia, ta tusen filmer och du får (i bästa fall) tusen historier. Det finns så många olika skildringar och vinklar att utgå ifrån. Den historiska och politiska historien bakom kriget, ta vilket du vill. Fascinerande, smutsigt och det säger så mycket om världen. Hur den var, vilka spår kriget lämnade efter sig och hur kriget formade människorna. Ta en krigsfilm som fokuserar på en enskild individs eller en familjs öde under ett krig. De var med om samma sak och utgången för de flesta är skrämmande lika, men de har alla en unik och gripande berättelse att visa. Sen har vi soldaternas berättelser, alltså från ett helt annat perspektiv. Deras berättelser är lika sällsynta och många som krigets alla offer. Så min största fascination för krigsfilmer ligger i de olika sätten som man kan berätta en historia på. Det blir aldrig enformigt, det är alltid rörande och dessutom intressant att få ta del av historien.

Det blev i alla fall diskussion och P avkrävde mig den bästa krigsfilmen någonsin. Jag blev kallsvettig och slog mig för pannan inför denna till synes omöjliga uppgift. Jag kunde inte på rak arm komma på DEN bästa filmen så istället rabblade jag upp ett par stycken jag verkligen gillar. Tills det att P, som god ordförande, gav uppgiften vidare runt bordet. Näste man säger något generat: ”Lord of the rings”. Jag och P reagerar kraftigt och ganska okontrollerat med att direkt underkänna honom och deklarera att fantasy inte räknas! Uppgiften gick vidare. IG även för nästa person som inte kunde minnas att hon sett någon direkt krigsfilm. Vad var det här för människor egentligen…

Men näste mans tur och jag hyste stora förhoppningar. Chefsredaktör på en politisk tidning, en historieälskare och allmänt vettig och älskvärd gubbe. Men ack, vad säger karln: Jag gillar ”western”.

Javisst, säger jag. Det är jättebra det gör jag med. Men det är ju inte vad vi talar om.

Till slut lyckas han komma fram till något med krigsanknytning, nämligen serien Generation kill. Som ju faktiskt (av det lilla jag sett av serien) är bra eftersom den visar på krigets totala absurditet och godtycklighet. Hur allas liv, soldaters som civilbefolkningens, hänger på inkompetenta karriärister till officierare.

Hur som helst, uppgiften ligger nu hos siste man, självklart levererar P. Han släpper Land och Frihet av Ken Loach. Det var länge sedan jag såg den, men jag minns att den är fantastisk. Den måste jag se om snart. Jag fortsätter diskussionen med att nämna ett annat lysande verk av Loach, The wind that shakes the Barley(Frihetens pris). Jag har sett den två gånger och jag fullkomligt älskar den.

Diskussionen får nu, för mig en mycket märklig vändning, chefsredaktören säger nu att han inte gillar filmen. Ok, visst, tänker jag. Det måste vara att han tycker att den inte ger en rättvis eller korrekt bild av verkligheten. Men nej. Hans invändning handlar om att han tycker att filmen är för mörk och deprimerande.

Ja men för allt i världen, tror han att vi andra sitter och myser framför krigsfilmerna? Det är ju inga ”feel good” filmer vi talar om. Det vackra och, för mig tilltalande, ligger i det djupt tragiska och personliga i berättelserna från ett krig. Det är inte helt och hållet fiktion. Människoödena som vi får följa är inte verkliga alla gånger, i alla fall inte i den bemärkelsen att en person med den erfarenheten har suttit och återgivit sin historia. Även om många av de riktigt bra filmerna just är uppbyggda på detta sätt. Men det spelar ingen roll. Människoödena är ändå verkliga eftersom grunden till historierna är sann. De befann sig mitt i ett krig, det kan ha varit verklighet för någon och därför tar jag till mig varje historia.

Jag ogillar romantiska filmer, i alla fall de här sliskiga Hollywood filmerna som kallas romantiska komedier. Jag ogillar dem just för att de inte känns trovärdiga. En mycket vacker kärlekshistoria går dock att finna iden lika vackra filmen En långvarig förlovning, som utspelar sig under första världskriget. Men Hollywoodkärleken är lika falsk som Pamela Andersons bröst. Jag kan inte identifiera mig med, eller röras av dessa filmer. Förmodligen menar de som gillar filmerna i denna genre att de slipper obehag, mörker och deprimerande känslor. Kanske har de rätt, men tyvärr tror jag bara att det gäller för de timmar som de ser på filmen. Dagar, veckor, månader senare, ute i livet när de upptäcker att kärleken och livet inte alls ser ut som Hollywoodvis då kommer förmodligen det där obehaget krypande…
Därför gillar jag krigsrullarna. De är äkta. Smutsiga och vidriga, men mer sanna.

Så för att nämna några bra filmer:
Full metal Jacket (Vietnam)
Deerhunter(Vietnam)
Plutonen(Vietnam)
Band of brothers (tv-serie, Andra världskriget)
Örnnästet(Andra världskriget)
Pianisten(Andra världskriget)
En långvarig förlovning (Första världskriget)
Undergången(andra världskriget)
Dirty dozen (andra världskriget)
Infödd soldat(andra världskriget)
Dr. Strangelove(kalla kriget)
MASH (Koreakriget)
Hotell Rwanda (Rwanda)
Rädda menige Ryan(andra världskriget)
Falskmyntarna(andra världskriget)
Moment 22(andra världskriget)
The Last king of Scotland (Uganda)

Jag har säkert missat några viktiga. Gör gärna tillägg!

Tisdag 30 Juni

Michael Jackson är död och Iran skakas av miljonprotester.

Sorgligt nog är den förstnämnda händelsen en större nyhet. Nog för att MJ haft en oerhörd betydelse för musiken och genom den berört miljoner människor världen över. Det tråkiga är dock att medierna vältrar sig i smaskiga detaljer om den sjuke och tragiska mannen som Michael Jackson hade blivit. Hyllningarna till musikern är i de flesta fall frånvarande. Läste precis, enbart i vetenskapligt syfte förstås, en av Sveriges största tidningar och fann fem hela uppslag om MJ. Endast en liten notis handlade om hans karriär. Mestadels behandlade reportaget skandalerna, pedofilanklagelser, huruvida han är far till sina barn, skulder osv… Någon sida in i samma blaska fanns en liten artikel, eller jag tror faktiskt det var en insändare, som uppmanade det svenska folket att demonstrera för det iranska folkets rätt till yttrandefrihet och demokrati.


Jag och L pratade om MJ på morgonen efter att han gått bort och L framlade skämtsamt en teori som knyter ihop de båda ovannämnda händelserna:

Nämligen den att Mahmoud Ahmadinejad kanske ligger bakom MJ’s död. Ett utmärkt knep för att vända blickarna bort från Iran. I den bemärkelsen, om denna teori skulle vara riktig, så var det ett genidrag av Ahmadinejad. Alla har redan glömt att tänka på de döda demonstranterna som protesterat mot den islamistiska diktaturen. Men jag har en invändning. Om teorin är riktig, vilket inte är fullkomligt omöjligt – konstigare saker har hänt… Men ändå, skulle inte en iransk inblandning i MJ’s död, om det kom ut, ge det iranska folket en ännu större drivkraft att starta revolution?